Mitt livs första retreat

Olof är på skolresa till Auschwitz med sina elever den här helgen, när jag fylld av förväntan kliver ut genom dörrarna på t-banestation Islandstorget; dröjer något vid buss 113 hållplats, men bestämmer mig för att gå sträckan på 1,1 km då jag har en halvtimme på mig. Efter Södra Ängby skola svänger jag höger in på Björnsonsgatan och kommer så förbi den första lägenhet jag hade i Stockholm 1998-2003. På bakgården finns fortfarande Oscars livs, där jag köpte sim-kortet med det speciella telefonnummer jag har än idag. Nostalgifaktorn är hög när jag går under portalen som konstnärsvåningen våningen under min lägenhet utgjorde och kommer ut framför huset, där vissa spår finns av perennodlingen som min granne tant Elisabet, drev upp och skötte. Jag tar av ner till vänster genom det lilla skogspartiet innan en glänta öppnar sig ner till det som idag bär namnet Mälarparken. På min tid helt enkelt Blackebergs sjukhem och Ljunglöfska slottet.

Uppvuxen inom kyrkan och med en levande stark tro under mina formativa år, är det lite konstigt att jag aldrig varit på retreat förut, men prioriteringarna har helt enkelt sett annorlunda ut. Vi startar dagen med välkomstfika och småprat i den vackra salongen. En genomgång av praktikaliteter följt av en kort andakt mynnar ut i en symbolisk ljuständning, där vi tänder vårt själs ljus och går in i tystnaden. Utrymme finns att vila, läsa, meditera, promenera, lyssna på musik, pilla på mobilen, måla, vara kreativ på andra sätt, ta ett samtal med en av diakonerna som är närvarande. Vi rör oss alla var och en efter vår inre kompass fritt i det stora huset och försöker lyssnar in vart vi har "det inre samtalet"; vad tankar, känslor och sinnesförnimmelser vill säga oss när vi medvetet 'stänger av och stänger ner'. Jag väljer efter ett tag att ta på mig ytterkläderna och ta en promenad i det vackra området nere vid Mälaren. Under åren jag bodde här, svängde jag ofta förbi och satt på klipporna och såg ut över sundet mot Lovön och Drottningholm. I ivern att ta den perfekta bilden, tar jag ett steg bakåt och snubblar plötsligt över ett järnrör som sticker upp ur marken. Jag faller omkull, river sönder byxorna och får två stora bruna fläckar på den fina gröna ulljackan jag fann på second hand förra veckan. Med svidande sår på bakbenet, en protesterande armbåge och trasiga byxor söker jag upp en av diakonissorna och förklarar att jag tänker avbryta dagen. Kvinnan som tidigare berättat att hon bor med sin prästmake på Kungsholmen, men föredrar deras tidigare bostadsort Skärholmen, beklagar förvånat det inträffade och förklarar att jag är hjärtans välkommen på vårens retreat istället.

Väl hemma försöker jag dra balanserade och lagom halsbrytande slutsatser av det inträffade. När jag väl, efter många års frånvaro från livet som aktivt troende i en församlingsgemenskap (år -95 i Skara Baptistförsamling), bestämmer mig för att närma mig organisationen och aktiviteten, så skickar livet hem mig igen till vardagen och disken. 😏🤔😉 På tunnelbanan hem hade jag sällskap av två ryskt-/ukrainskttalande kvinnor och urskilde "rabota" (arbeta) och "haraschå" (mycket bra) i ordflödet och tänkte på dem som går in under portalen "Arbeit mach Frei" i helgen. "-Slutför det du påbörjat" verkar väggarna i den lilla 2:an säga mig. Och med tröstande ord av Owe Wikström i församlingsbladet, som också visst har en förkärlek för att vistas i korsdrag, tuggar jag i mig den medskickade lunchen och tänker (med Olofs röst) "JA JA.." 😅 vad är en bal på slottet. 🎈

Estonia

För nästan 20 år sedan ville jag ge min dåvarande pojkvän en annorlunda födelsedagspresent. Hans 35-års dag närmade sig och jag klurade på vad jag skulle hitta på. En dag hade jag rast på en annan depå än där jag vanligen vistades (jag körde buss i Norrtälje kommun) och i rastrummet kom jag att bläddra igenom en veckotidning jag inte vanligen läste. En intervju med en pensionerad musiklärare i 70-års åldern fångade mitt intresse. 

Kvinnan, bofast i Göteborgsområdet, hade som barn upptäckts ha mediala gåvor, då hon såg lysande kors vid somliga personers hus. Som riktigt liten (3-5 år) brukade hon plocka blommor och lägga vid ytterdörren till dessa hus. Någon dag senare bars en död person ut ur huset. Skräcken och pratet som detta väckte i byn, fick modern att knyta fast den lilla flickan vid ett träd så att hon inte skulle kunna orsaka mer skada. Detta fick kvinnan att förtränga det hon "såg" och upplevde, då hon förstod att det var något dåligt.

I vuxen ålder kom Hjördis eller Gudrun eller Gunvor (jag minns inte hennes namn; om någon läsare känner igen denna person är jag tacksam för att bli kontaktad via kommentarerna i botten på denna sida) att utbilda sig till musiklärare och var verksam som det hela livet. I 30-års åldern kände hon att det var dags att ta reda på vad det var hon fått för gåvor, annorlunda än de flesta andras. Hon läste om och sökte upp andra mediala människor och upptäckte ett fält som innehöll alla grader av medial begåvning parat med lika stor variation lust att överdriva, slå mynt av och tjäna pengar på en nyfiken allmänhet. 

Åren därefter kom därför kvinnan att jobba ideéllt på fritiden med att hjälpa människor som var i behov av vägledning och tröst i samband med t ex anhörigs bortgång. Nå, så här långt in i artikeln bestämde jag mig för att kontakta henne. Hon lät så pass seriös och jag kände inte minsta oro, som jag gjort tidigare i livet, då jag under min kristna uppväxt fått lära mig att det var farligt att ha med medier att göra. Sen några år drevs jag av en stark längtan att göra vetenskap av hela det esoteriska/religiösa/andliga spektrat och då måste man undersöka fördomsfullt, med klar och vaken blick och sinne tyckte jag. Något som inte är möjligt om du behärskas av rädsla. 

Pojkvännen, som hade haft ovanligt många människor i sin närhet som dött de senaste åren (förutom att han som 2-åring förlorat sin far) tyckte idén var annorlunda och spännande, när jag berättade vad jag ville göra. Vi fick kontakt med kvinnan via veckotidningen och blev inbjudna att komma och hälsa på över Valborg -04. Inför besöket ville hon att vi skulle skriva ner vilka anhöriga och vänner vi hade som hade gått över till "andra sidan". Dessa kom inte sällan på besök innan/under besöket och kunde ha saker av vikt att meddela menade hon.

För att göra en lång historia kort: besöket var väldigt odramatiskt och avklätt ifrån alla som helst suggestiva eller mystiska inslag. Vi ringde på dörren i ett hyreshus i innerstan: blev välkomnade och visades in i vardagsrummet där hon, tillsammans med en något yngre man som gick som "elev" hos henne, hade förberett te och räksmörgåsar som de bjöd på medan vi satte oss runt soffbordet och pratade. Ett avslappnat samtal på några timmar blev det, där vi ställde frågor och de berättade så gott det gick, hur de upplevde tillvaron och kommunikationen med de "själar" som kontaktade dem.

Efteråt summerade vi vad vi upplevt som bra och trovärdigt liksom vad vi var skeptiska och frågande inför. Vi var överens om att de gett ett väldigt trovärdigt intryck genom att vara naturliga och inte ha några ovanliga eller konstiga manéer i samband med att hon kommunicerade med 1-3 personer som verkade vara där samtidigt som oss. Att de välkomnade och tog emot oss gratis och dessutom bjöd på fika, tyckte vi var ett ännu större bevis för att syftet inte var att skapa sig ett namn eller tjäna pengar.

Störst intryck hade dock berättelsen om Estonias förlisning gjort på oss båda. Kvinnan berättade att natten för Estonias förlisning hade hon med dåvarande make haft en bjudning i deras hus i Västra Frölunda. Dörren till trädgården hade stått öppen och folk hade minglat runt. Plötsligt upplevde hon hur det kom ovanligt många "själar" samtidigt, som dessutom verkade vara i stor tumult. I vanliga fall berättade hon, kunde det komma någon själ då och då, men här handlade det om mängder av avlidna som kom osorterat. De visste sen tidigare att så kunde bli fallet i samband med stora olyckor och antog att något sånt hänt, trots att nyheterna ännu inte gått ut med informationen. Kvinnan berättade också att när vi passerar gränsen mellan död och liv, finns där en "hjälpare" från andra sidan, som möter oss för att ledsaga oss till den plats dit just vi ska. Vart det var berodde på den utveckling vi just då stod i. När man gick över gränsen i samband med en olycka, tenderade man att hålla ihop med de man haft omedelbart nära sig och upptäcker då inte "hjälparen" som skulle vägleda själen vidare.

Kvinnan berättade att hon den aktuella kvällen hade gått åt sidan till en avskild del av trädgården, tillsammans med "eleven", mannen som också var med vid vårt möte runt soffbordet, för att försöka få kontakt med några av de avlidna. Hon berättade att när vi kommer över på andra sidan, brukar en del själar "känna av" vart det finns människor öppna för kontakt och kunde då dras ditåt: det var så hon förklarade att de dök upp hos henne. Hon beskrev en stor oro och oförståelse bland de som dykt upp, några hade inte förstått att de dött utan trodde de levde men plötsligt förflyttats någonstans. De berättade att de varit ombord på en båt, att det varit kväll och att de sen dykt upp där de nu befann sig. Kvinnan försökte kontakta gruppen en och en och förklara, lugna ner och vägleda dem att förstå och acceptera sin belägenhet och sen att försöka se sig om efter sin "hjälpare". Efter ett tag tog de papper och penna och började skriva upp namnen på dem som de pratade med. När tidningarna en tid  senare publicerade vilka som omkommit i olyckan kunde de bocka av dem som de haft kontakt med.

Pojkvännen och jag tyckte det här var oerhört. Jag minns att jag direkt sa: "men varför ringde ni inte polisen den kvällen!? Fatta vilket bevis det skulle blivit, när det uppdagades...". Kvinnan log och svarade tålmodigt "- Ni anar inte hur mycket såna tips polisen tar emot från seriösa, oseriösa och sjuka människor...", varvid vi lugnade oss något. Däremot berättade hon att hon vid ett par tillfällen kontaktats av just polisen, bland annat vid uppklarandet av ett mord som Hells Angels var misstänkta för. Genom hennes gåvor kunde kroppen hittas och hon beskrev det den personen varit utsatt för som "ingen rolig historia".

Sammantaget blev det här en annorlunda utflykt in i "väglöst land". Jag väljer det uttryckte för jag anser att det fortfarande finns för mycket "vidskepelse-stämpel" på de erfarenheter och kunskaper som finns nedtecknade om det mesta i övernaturligt-spektrat, vare sig det pågår inom etablerade religiösa ramar eller inom esoteriska sidspår. Det krävs nog en oerhört ödmjukhet hos den akademiska auktoritet som väljer att ägna liv och karriär åt att påbörja en systematisk kartläggning av dessa områden. Jag är tacksam att jag lever i en tid, ett land och med en kunskapsöverföringsmöjlighet där utövandet av sådant inte är förenad med livsfara. Tack och lov har historiens gång gjort oss mer avslappnade till "vidskepelsen" omkring oss.

bild: pixabay.com

 

I Dina ögons ljus 2

Man säger att Sanning och Kärlek är två storheter
som bär vår existens.
Jag säger; lär dig älska sanningen och du kommer aldrig
sakna orsak att dö.

Du kommer välja döden före livet så många gånger,
till dess livet självt blir den kraft som
på sina vingar bär dig in i döden
och döden själv villigt
håller upp dörren för dig tillbaka till livet.

Lär dig älska sanningen som den framstår för dig
och Livet och Döden
kommer göra gemensam sak
i att sjunga kärlekens lov ur dina ögon. 

bild: pixabay.com

Lilla Själ

Ibland leker jag med tanken på en dialog som utspelar sig innan Livet, där vid utskjutningsrampen för själar...,

"Jag närmar mig utcheckningsdisken långsamt; rullar med diset, diskret längs rampen med svagt vitmetallicskimmer, bort från den underbara platsen av fullständig vila och vederkvickelse där jag vistats just tillräckligt länge. 

Rörelsen är som vanligt helt utan ansträngning och jag reflekterar en sista gång över det klara dis som omger allt och får mig att känna mig lätt, varm, hel och rörlig på samma gång. Som ett nytankat och specialutrustat jaktplan rullar jag fram mot punkten för min bestämmelse - den långa gestalten bakom disken. 

Här vägs alla tidigare erfarenheter samman med mina kvarstående drömmar och önskemål om att uppleva, utvecklas och befinna mig. Det som har förändrats sen jag checkade in från mitt sista uppdrag är "kalibreringen" som vilan och återhämtningen här ger gentemot livets kärna - Kärleken; den som omsluter och genomsyrar allt. När den processen närmar sig slutet närmar sig också själen utskjutningsrampen, där den ska motta paketet med fallskärmen, som avgör destinationen nästa gång. 

Ryggsäcken är fulltankad med alla tidigare erfarenheter och upplevelser, toppad och genomsköljd av "Allt är mycket gott". Det Kärlekens mantra, helt omöjligt att uppfatta för det mänskliga sinnet när det är höljt i vardagens omsorger och omständigheter; men då och då skönjbart för den som lyfter blicken. I bagaget vägs allt samman; erfarenheter, längtan, livets innersta syften och resulterar i det nya uppdrag som jag ska kvittera ut som en fallskärm av gestalten bakom disken. 

 "- Var hälsad Min Själ!" Den varma diskreta stämman omsluter och genljuder min varelses varje fiber och jag känner mig igen så oerhört älskad, sedd och uppmuntrad som bara den kan få dig att känna, som fullkomligt känner dig utan och innan och helhjärtat älskar och stöttar dig.

"-Var hälsad!" svarar jag. 

"-Varsågod!" säger varelsen och placerar ett stort, brunt fyrkantigt paket i mina utsträckta händer. 

"-Tack!" svarar jag. "Är det nåt jag behöver veta om innehållet?" 

"- Det är som vanligt; försök ha tillit till att vad som än händer så finns det en högre mening bakom och kom ihåg att vägen alltid leder tillbaka hit." 

"- Ja, men jag menar mer specifikt.. " svarar jag truligt. 

" Jaha, okej... " vibrerar varelsen varmt mot mig. "Tänk dig då att ditt liv är uppdelat i tre stora delar; under den första repeterar och väcker du till liv erfarenheter och minnen du ska bearbeta och omvandla under återstoden. Du slipas mot omständigheter, kultur och gåvor för att få just de förutsättningar du behöver för att fylla din bana. Du är där för att lämna ett avsnitt med vissa egenskaper bakom dig och närma dig andra; liv betyder utveckling, minns du?!" plirade varelsen mot mig. "Var inte orolig och stirra dig inte blind på vad andra har för uppgifter i livet; jämför dig inte! Det dina medvandrare uppnår är INTE din väg!" Solskenet i vibrationen bara växte och jag lät mig fyllas och värmas till brädden en sista gång av ljuset som genomsyrar allt här. 

"Just i början av ditt liv kommer du att bli påmind om vår närvaro och senare i livet kommer vi mötas; fast i en helt annan skepnad än du förväntar dig. Ta inget för givet, håll alltid ditt hjärta öppet för människor du möter - och förvänta dig överraskningar längs vägen." Munterheten i skenet gick inte att ta miste på och jag böjde lätt på huvudet och svarade "Tack!". 

Varelsen greppade paketet med båda händer; axelremmarna fälldes ut och träddes över mina axlar. I samma stund som jag fylls av den välbekanta ljussättningen, vänder jag mig om, greppar varelses högerhand och kastar en sista blick bakåt på den disiga tillvaro jag hade så mycket; ja allt, att tacka för! 

"- Farväl min Vän", sa jag

"- På återseende Min Själ!" svarade varelsen. 

Möjlighet

Kära människobarn, Stoftspillra, jordvandrare,

Om du låter mig få styra nu,

så ska jag befria dig,

förnya dig, 

föryngra dig.

Du säger – det är inte möjligt!

Jag är hopplöst fast i mina 

vanor, trånga spår; 

stöpt i formar ingen

någonsin kan ta ur mig.

Fjättrad, gjord till

främling bland de levande.

Nonsens svarar jag då;

vart var du när jag lät ditt

första cellpar bildas i din

mammas mage? 

Var det du eller jag

som betraktade skådespelet, njöt av

geometrin och matematiken?

Kära stoftspillra, jordebarn,

snudden av en änglavinge –

Låter du mig möblera om i 

dina föreställningar något,

om vem du

alltid har varit;

vad du är bäst på,

hur din röst låter och vart

dina fötter går –

Litar du ett milliuns på

att det som vederfars dig,

har kommit

för att hjälpa, befria, läka –

Så kommer du och jag

mötas en dag,

mitt på vägen.

Till dess,

titta efter mig i dikesrenen;

på ”rätt” sida av vägen;

hos det starka och vackra, 

som du är van.

Kanske finns jag där,

kanske vill jag lära

dig upptäcka morgondagens

Liv. 

Och då måste vi bryta ut dig ur

dina mönster.

Bara så. Jag och du.

Med Stor Kärlek,

din Skapare ∞

Avspark

Nu börjar det dra ihop sig till avspark för en hel massa saker. Inte bara ska Sverige försvara sin heder i fotbollsvärlden - jag ska börja ett nytt jobb och jag ska sjösätta årets version av hemsidan. Frågan var vad som var viktigast...

Det kan pågå aldrig så världsomfattande förändringar (som att en galen diktator i Asien leker "vem-har-störst -" med Usas ledare medan världen håller andan - eller inte orkar bry sig); när ens privata värld dras in i förändringståget, då bleknar det mesta bredvid.

Hälsan har ju varit minst sagt nyckfull efter 2010 eller var det 2012? När jag idag putsar skorna för att (äntligen) axla ett tjänstemannayrke, är det en dag som jag till slut tappade hoppet om att den skulle komma. När vidrigheterna avlöste varann under åren 2013-2015 var upplevelsen nothing short of att för varje ggn jag lyckats repa mig och ta mig upp i sittande ställning, få en ny smäll så jag dängde i marken igen.

Att få vända blad och gå vidare, när allt du ser bakom dig är svårigheter och motgångar, känns inte bara revolutionerande och fantastiskt - det känns på något sätt farligt och lite svårt att tro också. När du gått i för små skor länge, länge - så att tårna på  nåt sätt vant sig vid de där inskränkningarna och hårda kanterna, som gett märkena som blir när du tar av dig dem. Då tar det några minuter, ja kanske rentutav 5-15 - innan kroppen slutar skicka ut "kläm-signaler" till hjärnan, trots att skorna är borta.

Om några dagar ska jag presentera hemsidan, som jag är så stolt över. Felix på Four o Four, som har gjort största och snyggaste delen av den, tar gärna emot nya uppdrag eller bara lite beröm! Denna gång har jag fått bra medvind av privatekonomicoacherna Charlie Söderberg och Gustaf Oscarson. Jag kommer dela med mig mer av det framöver. Nu ska jag fortsätta putsa, lite till...

Dandelion

Nån frågade mig en dag

vem jag egentligen trodde jag var?!???

- "Åh," svarade jag, "jag är en enkel maskros, på en stor yta med flera andra växter; de flesta maskrosor, men det finns också ädlare, noblare, mer charmerande växter här. Det som är speciellt med mig är att jag har hatten vriden åt sydväst de allra flesta dagar - det var lite trångt omkring rötterna när jag växte upp och - ja, om det inte blåser en stark vind förstås, då måste alla vi växtdelar följa med i rörelsen. Jag är också lite rufsig i fransarna ovanpå, sen ett par bin hade en het batalj där för en tid sen. Där rök några delar av mig, men det får man räkna med som maskros.

Fast om du undrar varför jag kan vara jag, mitt i en sån uppsjö andra, som är både större, vackrare och mer betydelsefulla än mig; ja, jag är ju egentligen bara ett enkelt ogräs.. Du förstår, under hela min uppväxt såg jag syner. Jag såg alla mina beståndsdelar in i sin minsta funktion; jag såg hur inte bara jag, utan alla på den här ängen är snillrikt utrustade med den mest häpnadsväckande och genialiska teknik som tänkas kan. Jag såg hur vi sitter ihop, inte bara genom den jord och de rötter vi delar, utan vidare än så; vi är alla varandras ursprung, nutid och framtid. Och jag såg min egen funktion i allt detta: ett litet miniuniversum av allt det fantastiska jag har omkring mig. Och även om jag bara är en enkel maskros med snedvriden hatt och något luggsliten, så lämnar den bilden aldrig mig: hur fantastisk jag och alla andra är och hur vi hör ihop."

Bild: pixabay.com 

Existentiell derivata

Att i det här läget INTE TRO
att vad jag uppnått är ett orubbligt Momentum
i kvalitativ Existentiell Rörelseenergi
och att den exakta punkt jag befinner mig på
är Kurvans absoluta Nollställe

där Tangenten, smittad av Derivatans decimalutarmning, drabbas av akut vankelmod
och överger sin ensidiga kurs
och de ständiga uppförslöpornas långvarigt ackumulerade Lägesenergi
plötsligt förbyts i Rörelseenergi
och de oändligt upprepade tappen
av Altitud; cirklande serpentiner
ner i skrevor jag inte fruktat,
då jag inte visste de fanns
och än mindre - angick mig;
plötsligt stabiliseras
och tar ny höjd, upp mellan
förvånade fiskmåsar och trutar
- det vore absolut galenskap och
mental och själslig harakiri.

I själva verket kanske Derivatan inte varit noll
än; eller varit där för ett bra tag sen? Min Perception och Intuition är inte så finslipade
än att jag registrerar graderingen
längs den Existentiella tidsaxeln;
den där Perspektivet är allt
och Makro-/Mikro- bara är två sidor
av samma mynt.

Jag längtar tills vi är fria att resa
i de rymderna; där uthålligheten
blir en baggis, för att vi har fri sikt bakåt
på sträckan vi tillryggalagt och
fri lejd framåt, för att
vi fått vett att räkna på den
Ackumulerade Lägesenergin
istället för tappet i Altitud.

Bästa hälsningar/
Ylva och många andra
som befunnit/befinner sig där
jag är

bild: pixabay.com

Ängel med goda ögon

Har ni sett filmen City of Angels eller Himmel över Berlin, som den estetiskt fulländade förlagan hette? När ängeln Seth lägger huvudet alldeles intill de människor han rör sig bland, kan han höra vad de tänker och känner och också kommunicera sina egna tankar och känslor till dem.

I dag var en sån sällsynt dag, med klara varma tankar. Precis som om någon placerat sitt huvud på min axel och sett på mitt liv, min värld med goda, varma ögon.

Och jag kunde plötsligt se; som om någon snabbt dragit bort vardagens  gråschaskiga draperi; att den där drömmen kanske, möjligen, verkligen finns där och växer och frodas... bakom all smuts, allt förljuget, förfulat, förfalskat, alla lögner och vanbilder jag omger mig med, inuti och utanpå.

Jag sneddade över den regnvåta garageplanen strax före 6 i decembermörkret. Strålkastarna reflekterades i fönsterglas och vattenpussar på asfalten. Jag höjde handen till hälsning mot någon kollega som redan hunnit starta upp och backa ut sin buss, på väg mot en lång dag bakom ratten; utan större skillnad mot gårdagens eller morrondagens trygga, men ganska intetsägande rutiner.

Plötsligt for en varm känsla av samhörighet och sympati genom kroppen. Jag kände en våg av värme skölja över mig mot dessa jag delade, i bästa fall 5 intensiva sociala minuter med, morron, middag och kväll, när vi checkade in, gick på rast och checkade ut. Dessa som delade mina villkor av att serva välfärdssamhället våra fäder byggt upp, med ett smidigt väloljat system av transporter och kommunikationer, på bekostnad av vårt eget liv och hälsa.

Skiftarbetstider, monotona arbetsuppgifter med liten påverkansmöjlighet, oergonomiska ställningar under långa arbetspass, långa stressiga dagar, där arbetet att ställa om hjärnan till en ständig koll på minutrar till nästa avgång hela tiden inkräktade på de naturliga behoven av wc-besök, att sträcka på benen eller att ta en fika i lugn och ro. Under det att kropp och psyke drillas på detta sätt, förväntas vi i detta yrke utan status, ha en oklanderlig attityd gentemot passagerarna vi transporterar, oavsett vilket bemötande vi får tillbaka.

Men nu var det inte det halvtomma glaset jag såg, utan gemenskapen och just samhörigheten med denna grupp människor jag upplevde i blixtbelysning. Och jag kände mig tacksam över den kostymuniform i gott material företaget gått över till, över värmen i bussarna när de kommit igång, över tiden att tänka mina egna tankar, som mina dagar är fyllda av.

Nån timme senare gavs jag tillfälle att reflektera över ett annat område av min vardag, där jag kämpar för att etablera mig själv, för att få en mer intellektuellt meningsfull sysselsättning med större kreativitet och påverkansmöjligheter. Att göra detta utan några formella ramar, som förhållandet ofta är som samhällsentreprenör, kan vara påfrestande och inbjuda till fluktuationer i motivation och arbetsmoral, något jag regelbundet befinns skyldig till!

Nå, här stötte jag plötsligt på en knippe människor, där jag lika plötsligt "såg" att dessa tillfälliga möten, över tid, faktiskt lade en god grund för framtida samarbete. Ingen blixt från en klar himmel, men en varm tillförsikt i magen att någonting faktiskt var på gång, i det lilla, i det tysta, i vardagen. Glaset var nog förmodligen halvfullt ändå, sett med lite distans och på lång sikt.

Och så där fortsatte det. Min hjärna har ju utvecklats till en ovanligt associationsrik sådan (något jag tror allas våra hjärnor är på väg mot; givet samhällsutvecklingen vi står i) och nästan allt jag mötte, de närmsta timmarna gav det här klart positiva, hoppfulla intrycket. Där vardagen vanligtvis levererade nåt mycket mer nergrusat, sörjigt, friktionsfyllt, splittrat och utan sammanhang.

Vi människor jobbar ju hela livet på vår "resilence", vår robusthet och hållbarhet i psykisk och fysisk bemärkelse. Varenda dag är en fight för att stärka det som brutits ner och komma på smarta lösningar till hur vi ska bygga vidare (på mikro- och makronivå). Så riktigt så utsatta som inlägget kanske får det att låta, är vi nog inte. Men de här dagarna och stunderna av klarsyn är långt mycket färre, än de andra.. Och ibland räcker det med att påminnas om någons annans upplevelser, för att få en kick därbak att fortsätta själv. ;-)

Epilog

Efter högläsning av tidigare inlägg (det tog 2 h) har jag insett att läsarna bakom de 850 sidvisningar som varit, sen jag startade min berättelse, har mötts av en bitvis lättläst och intressant historia och bitvis nåt mer svårtillgängligt, som behöver redigeras t o m från direkta stavfel och meningsbyggnader (trodde jag stod över sånt, men tröttheten har fått mig på fall). Precis så här folks, har det varit och är det, på insidan av mina mockasiner!

Precis som bilden antyder, ska jag nu avsluta med hur det är att köra, efter det att huvudet och kartan lämnats hemma! På tal om köra... Efter den längre sjukskrivningsperioden -93, då jag bodde hemma hos mina föräldrar som konvalescent större delen av tiden, hade jag lyckats spara ihop en ansenlig summa sjukpenning och bestämde mig för att göra en resa till Australien! (hur ofta får man chansen liksom..) Som många andra bagpackers på 90-talet gjorde jag en visit till Stora Barriärrevet, tog dykarcertifikat och läste engelska på halvtid 4 veckor, varpå jag bussluffade ner till Sydney.

En dag var jag ute och gick i den stora park som omger Sydneys Operahus; det var högsommar och varmt här nere, trots att datumet närmade sig jul. Mot mig på gångvägen kom tre ungdomar i min ålder, en av dem hejdar sig när vi möts och säger, ”Excuse me, can I ask you a question!?” ”Yes, sure... I can´t promise an answer though..?!”, försökte jag med ett leende. (Jag var ju inte native och hade nästan ingen susning om stans beskaffenhet efter ynkar 1,5 dygn.) ”Do you have an opinion on running fast?! Is it good or bad...?” sa då en av de tre. Jag fick hjärtat en smula i halsgropen, på grund av den väldigt speciella betydelse den frågan hade för mig. Men här gällde det ju att ge dem ett realitetsanpassat, jordnära svar, så jag harklade mig lite och sa ”Well.., I guess that depends on who you are!? Have you got the resources, the strength, are fit and so on - then that´ll do you no harm...but, yes, I guess that depends on..!?” De verkade nöja sig med svaret, tackade för sig och gick vidare. Jag var lätt chockad av situationen och mötet, av orsaker jag snart ska förklara, och vände mig om efter dem och övervägde om jag skulle fota dem bakifrån. (Detta var dock innan mobiltelefonernas tid och innan jag skulle fått upp och ut och igång kameran, hade de varit utom zoomhåll!)

Och här kommer er förklaring. I Bibeln i Gamla Testamentet berättas det att Abraham fick besök av Gud i skepnad av tre män. Bilden av tre gestalter var så inetsad i ryggraden på mig, att när de tre ungdomarna (två killar och en tjej) ställde frågan på temat, som från min sista vecka innan psykosen bröt ut 1,5 år tidigare, blivit så väldigt personlig (där jag då hade befunnit mig i gränslandet mellan verklighet och vanföreställning), då reagerade jag direkt med den här ”förhöjda känsligheten” och ”spetsade öron, ögon och sinnen”, som jag gjort och gör när tillvaron plötsligt bryter igenom med ett eller annat 'metafysiskt'.

Temat i vanföreställningen handlade om att springa fort. Jag bodde på ett elevhem det året och hade varit hos några vänner på kvällskvisten veckan psykosen gradvis gav sig tillkänna. En av dem (som börjat fatta misstankar om att något inte var som det skulle med mig) erbjöd sig att se till att jag kom hem den kvällen. När vi kom in i hallen och han såg mina joggingskor, frågade han i förbigående ”jaha, du tycker också om att springa fort?!” Och, när man är inne i ett vanföreställningsskov, kan inte ens såna nonsenskommentarer passera utan att de får en ”dubbel betydelse”. För mig var den starkaste betydelsen i hans fråga, om huruvida jag tyckte om att ”springa fort”, dvs ”påskynda egen moralisk och andlig utveckling, genom att jobba intensivt med min karaktär och person”. Ingen hade någonsin pratat om detta i dessa termer, utan det var bara, som psykoser fungerar, omedelbar intuitiv ”kunskap” någonstans ifrån. Och den är självklart och gradvis något du byter ut den ”vanliga världens” kunskap mot, när du går in i en psykos. Jag svarade något halvt förvirrat, som han försökte tolka in i ”den vanliga referensramen”.

(Och här kära vänner, som börjar undra vad jag gör fri, ute i friska luften – en säkert rum med bra lås, kanske borde passa bättre!? Jag satt framför tv:n innan jag hamnade här ikväll, och såg startminutrarna på ”Medium” i kanal 8. Det är en spelfilm ja, men skildrar en verklighet som idag är högst... vanligt förekommande och, ska jag säga, något som många betalar åtskilligt för och lägger ner massor av tid för att utveckla. Så ska vi börja diskutera vad som är ”friskt” och ”sjukt och bra och dåligt med att ta in och tolka ”översinnliga” signaler, har vi ett och annat att göra, t o m i gamla Sveadala idag. Hihi... och som redan skrivits; ingen skulle bli gladare än jag, om kreti och pleti kunde inse värdet av att göra gemensam sak och slå sig ner kring det där runda bordet och börja dela erfarenheter, upplevelser, slutsatser som dragits inom den egna kontexten – och lyssna efter slutsatser de vetenskapsmän som jobbar med gränsvetenskaper här – kan dra! Så himla intressant och – enligt mig – oerhört viktigt och framstegsbefrämjande om/när det sker!)

För att ringa in och runda av: det är några ”statements” jag skulle vilja göra, utifrån mina erfarenheter so far. De berör hela berättelsen, från kristna startår, då -78 eller vad det var, till förra veckans sms-ande med Nazhad, om det var ok att jag skrev ocensurerat som jag mindes det. ”Skriv som du har tänkt”, blev svaret och då gör jag det.

Jag upplever att den funktionella betydelse mina tidiga kristna år fick; var liknande den de upplever, som är intensivt sysselsatta med yoga, meditation, mindfulness eller annan andlig eller religiös praxis; där inre samling och ett medvetet strävande efter att stillheten ska spilla över i livsstilen för övrigt utgör viktiga moment. Vi som tror på och tillber en gudom, skapar ju också ett personifierat, förhållningssätt, enligt det teoretiska ”ramverk” aktuell tro förmedlar. Något inom människan aktiveras, när hon föreställer sig en interaktion med en annan varelse (socialpsykologer har skrivit loads om detta) och detta ”något” skulle jag helt amatörmässigt säga, svarar för skillnaden i effekt den här inre samlingen har för oss. (Teologer kan ta vid här och dissikera "frälsningens" betydelse i neurologisk/fysiologisk/biokemisk betydelse med dem som besitter nödvändiga statistiska data och kanske försöka "jorda" den mycket starka liknelsen Jesus berättade, om mannen som saknade bröllopskläder på festen och därför åkte huvudstupa ut.)

Jag föreslår, att när en sådan (i andligt avseende) ”reningsprocess” eller ”stillnings-process” äger rum, gör vi oss också mottagliga för annan, annars omärklig stimuli, inom oss och kanske utom oss.

Jag föreslår att denna ”läggning”, förmåga/oförmåga eller begåvning, kan som all annan dylik, övas upp och förmedlas inte bara socialt utan också genetiskt. Jag föreslår att du kan födas med hög uppsättning av denna ”känslighet” eller begåvning, men fostras i ett sammanhang totalt i avsaknad av uppmuntran av dessa sidor. Din ”andlighet” kommer då spilla över på andra sätt, men inte vara omöjlig att känna igen. (: min ”intuitiva” upplevelse av Nazhad, när jag först lärde känna honom)

Jag föreslår vidare att den ordning som mer och mer utkristalliserar sig i vårt moderna samhälle, med hög informationsvolym per upplevd personsekund (detta förstärks inte bara genom ett ökat utbud, utan att takten, rytmen i det vi gör, tänker, byter, går, pratar, lyssnar på, också ökar. Vår varseblivning matas hela tiden med ett ökat informationsutbud, med skärpta krav på processande och urval, beslutsfattande och effektivitet) – SAMTIDIGT som välfärden reellt ökat per kapita (Hjärtans Tack Hans Rosling för insikten om det!) och vi får sakta, sakta bättre chans att njuta av livet, uppleva stillheten, utöva mindfulness (eller bön, om du så vill).

Och där har ni min analogi till mitt liv: att gasa och bromsa våra system samtidigt! Det är det vårt samhälle gör med oss. Därför förutspår jag ökade upplevelser av översinnlig art. Sen finns det en okänd faktor i den globala kunskapsöverföringen (haha, förlåt, jag menar att det finns massor av okända faktorer!) som verkar få t ex uppfinningar och vetenskapliga genombrott att ”poppa upp” på flera ställen samtidigt, världen över. (Därför skriver jag detta i trygg förvissning om att det troligen skrivits tidigare; i alla fall är medvetenheten om och de erfarenheter jag gjort, helt säkert inte unika!) Att människor snappar upp saker, tankar, vad de på icke rationell väg upplever som ”sakers beskaffenhet” etc, är inte konstigt när vi behandlar våra hjärnor, kroppar, relationer, liv på det sätt vi gör idag. Det ska i ärlighetens namn bli intressant att se hur långt makthavarna kommer låta sjukskrivningsepedemierna gå, i våra högpresterande moderna samhällen?! Innan de inser att roten till allt ont faktiskt är den kapitalistiska modell som driver på hjulet idag. Finns det alternativ?! Men se så, sätt er då vid skissbordet och räkneapparaterna och lagstiftningsborden och gör ert jobb!

Tack för ordet denna gång, alla som tagit sig tid att läsa hit! Jag har nått mitt Credos avslut och mot min farhåga faktiskt lyckats ringa in den övergripande betydelsen och konsensusen de här 46 åren haft och har för mig. Jag har glatt lyckats lägga av mig bagaget; i alla fall i ett format som är godkänt av mig för att det omfattar det viktigaste. Alla detaljer kommer sen, i riktigt dyr romanform! ;-)

Tack också alla andliga ”vägledare” eller vad Ni är?! Från de varelser jag v e t att jag mötte i drömmen, vet jag att ”något” existerar i en dimension, vi inte omedelbart har tillgång till idag. För mig är spekulationer huruvida dessa kan registreras som rymdvarelser, lika ”verkliga” och trovärdiga, som någonsin Hesekiels beskrivning av Gud, i den syn han beskriver. Med denna slutar jag och – vill lägga till ett varningens ord, till alla er som inte är van att uppleva, beskriva eller handskas med ”heliga” ting... - Ni anar inte vad ni går miste om!!!

Bless!

"Jag såg en stormvind komma från norr – ett väldigt moln med flammande eld, omstrålat av ljus. Och längst därinne, längst inne i elden, glimmade det som av vitt guld. 5Längst därinne tyckte jag mig se fyra varelser. De såg ut så här: de hade mänsklig gestalt, 6men var och en av dem hade fyra ansikten och fyra vingar. 7Deras ben var raka, fötterna liknade tjurklövar och glänste som blank koppar. 8Under vingarna hade de människohänder åt fyra håll. Alla fyra hade ansikten och vingar.9Deras vingar vidrörde varandra. De kunde gå utan att vända sig, var och en gick rakt fram. 10Så såg deras ansikten ut: de hade ett människoansikte, och alla fyra hade ett lejonansikte till höger och alla fyra ett tjuransikte till vänster och alla fyra ett örnansikte. 11Vingarna upptill höll de utbredda: var och en hade två vingar som vidrörde de andras och två som skylde kroppen. 12Var och en gick rakt fram. De gick dit andekraften styrde dem, och de vände sig inte när de gick. 13Mellan dem syntes något som liknade glödande kol, det fladdrade som fackelsken mellan varelserna. Elden lyste klart, och ur elden sköt blixtar. 14Varelserna for av och an likt blixtar.

15När jag betraktade varelserna fick jag se ett hjul på marken vid var och en av de fyra. 16Hjulen gnistrade som krysolit. Alla fyra såg likadana ut och tycktes vara gjorda så, att ett hjul satt inuti ett annat. 17De kunde röra sig åt alla fyra hållen, och de vände sig inte när de rörde sig. 18Hjulen bestod av fyra lötar, och jag såg att det satt ögon runt om på lötarna. 19När varelserna rörde sig, rörde sig hjulen med dem. Och när varelserna lyfte från marken, lyfte också hjulen. 20Varelserna gick dit andekraften styrde dem, och hjulen lyfte alldeles som de eftersom varelsernas kraft fanns i dem.21När varelserna rörde sig, rörde sig hjulen. När de stod stilla, stod hjulen stilla, och när de lyfte från marken, lyfte hjulen alldeles som de eftersom varelsernas kraft fanns i dem.

22Ovanför varelsernas huvuden fanns något som liknade ett valv. Det hade en fruktansvärd glans som av is och välvde sig över deras huvuden. 23Under valvet höll de vingarna utsträckta så att de vidrörde de andras, och med två vingar skylde de kroppen. 24Jag hörde bruset från deras vingar. När de rörde sig lät det som dånet av stora vatten, som den Väldiges röst – ett larm som från en krigshär. När de stannade sänkte de vingarna. 25Över valvet ovanför deras huvuden hördes ett dån,26och däruppe syntes något som liknade safir. Det såg ut som en tron. Och högst uppe, på det som såg ut som en tron, syntes något som tycktes ha mänsklig gestalt. 27Från det som föreföll vara hans höfter och uppåt såg jag att det glimmade som av vitt guld – det liknade en eldkrans – och från det som föreföll vara hans höfter och neråt såg jag något som liknade eld. Han var omstrålad av ljus.28Och som bågen bland molnen en regnvädersdag var det ljus som omstrålade honom.

Så tedde sig anblicken av Herrens härlighet. När jag såg detta föll jag ner med ansiktet mot marken. Och jag hörde någon tala."

(Hesekiels bok, kapitel 1 vers 4-28)

Bild: faktiskt ingen aning; sparad på hårddisken sen länge